Nu gör vi ett nytt försök! Inga fler snöstormar tack!😅
Varmt välkomna på min föreläsning med Attention Haninge-Tyresö den 11 mars i Kvarnhjulet hus B i Tyresö. Föreläsningen är kostnadsfri men anmäl dig till kontakt@haningetyreso.attention.se
Pga dagens (14/1) snöoväder är kvällens föreläsning inställd. Jag är jätteledsen för det men med tanke på rådande snöstorm med gul varning och trafikkaos var det inte mycket att göra. Nytt datum kommer. ❤️
Den 14 januari ska jag föreläsa i min hemkommun Tyresö. Efter alla år som ”hemlig” känns det lite extra pirrigt.
Jag föreläser på Kvarnhjulet hus B kl. 18:00-ca 19:30. Föreläsningen är kostnadsfri men du måste anmäla dig till kontakt@haningetyreso.attention.se
Jag delar med mig av min resa som förälder till barn med autism och adhd, om kampen för en fungerande skolgång, pedagogiska tankar och tips.
Efter 10 år som ”hemliga” Supermamsen är det nu dags att berätta vem jag är. Anledningen till att jag har varit anonym är att jag har velat skydda mina barn. Nu tycker de dock att det är dags att släppa på anonymiteten. För mig har det varit väldigt viktigt att respektera mina barns önskemål och jag har själv inget behov av att synas. Det viktigaste för mig har alltid varit att försöka ge andra stöd med blogg, bok och mitt Instagramkonto. Min förhoppning är nu att jag har möjlighet att nå ut mer och stötta fler genom att visa vem jag är.
Nu när barnen låter mig ”outa” vem jag är känns det lite läskigt. Det har varit en form av skydd att vara anonym.
Jag vill betona att jag aldrig har skämts över mitt liv eller mina barn. Syftet med anonymiteten har enbart varit att skydda dem.
Jag heter Helén Englund Dock och bor i Tyresö (en Stockholmsförort). Jag arbetar på en låg- och mellanstadieskola i min hemkommun. Resten vet ni.😉 Gift, tre barn (16, 20, 23 år), 51 år, arbetar som lärare I fritidshem med behörighet i bild… Ni får gärna ställa frågor om ni vill.
Tack till er som har vetat vem jag är och förvaltat mitt förtroende. ❤️
Tack också till Kikkuli Förlag som trodde på min bokidé och gav ut boken.
Jag är inte så aktiv här på bloggen längre. Jag skriver bara här lite då och då. På Instagram @supermamsenblogg är jag mer aktiv.
Tack för att ni har hängt med mig i så många år. Häng gärna kvar! 🤗
Boken riktar sig främst till dem som har barn med (misstänkt) NPF-diagnos såsom autism och adhd och begreppet ”Pusselfamilj” syftar på familjer som har barn med NPF (neuropsykiatrisk funktionsnedsättning).
Det jag verkligen tycker om med boken är innehållets bredd. Du kan hitta tips inom alla möjliga områden och för mig även väldigt hög igenkänning i det Petra delar med sig av. Just dessa känslor av maktlöshet som man ofta känner som förälder återfinns även i min bok.
Petra är själv förälder till barn med NPF och grundare av nätverket Pusselfamiljen. Cajsa och Malin är pedagoger, NPF-coacher och författare. I boken delar de med sig av hjälpsamma tips och lägger även stor vikt vid hur vi som vårdnadshavare kan reagera och känna i olika situationer. Boken tar upp mat, sömn, konflikter, relationer, skolgången och mycket mer.
Jag försökte själv skriva boken jag hade velat ha när vi hade det som tuffast. Mitt mål var (och är) att ge andra stöd.
Pusselfamiljens bok med alla hjälpsamma verktyg hade jag också behövt innan. Jag tror att boken kan vara ett väldigt stort stöd för dem som befinner sig mitt i stormen men även för skola, vänner och anhöriga för att öka förståelsen.
Boken är lättläst och lättillgänglig. Alla fina tips är smidiga att ta till sig och prova själv. Att läsa ger lite känslan av att ha en vän som förstår hur det är, lyssnar och kommer med stöd och kloka råd. En känsla av ”Jag är inte ensam om detta tuffa liv och jag kan hitta vägar framåt” infinner sig under läsningen. Just DET är precis vad man behöver som NPF-förälder för det är verkligen ett extra utmanande föräldraskap.
Jag rekommenderar boken varmt till alla pusselfamiljer och till dem som är intresserade av NPF och vill lära sig mer. Boken kan läsas från pärm till pärm eller så kan man välja att läsa det man känner att man själv behöver stöd i just för tillfället.
Tack för boken och för att ni skrev den! Den kommer garanterat att hjälpa många! 🩷
Jag tog examen som fritidspedagog årsskiftet 99/00 efter tre år på Lärarhögskolan i Stockholm. Efter det har jag även läst in ämnet bild via Lärarlyftet och är behörig i bild till och med åk 6.
Under mina yrkesår har det hänt en hel del med fritidsverksamheten. Förr hade vi allmänna råd att förhålla oss till, numera har vi läroplan och centralt innehåll. Vi ska göra pedagogiska planeringar, dokumentera och utvärdera.
Förr var vi fler pedagoger med bättre (till viss del egna) lokaler. Numera delar vi lokal med skolan och vi har en stor del av vår verksamhet i klassrum med bänkar. Bemanningen har konstant minskat genom åren.
Jag brinner för fritidspedagogik och tycker det är väldigt roligt att jobba med mina elever, både under skol- och fritidstid. Fritidspedagogiken ska utgå ifrån elevernas intressen men också hjälpa dem hitta nya intressen. I fritidspedagogik är relationen en grundsten.
Mitt uppdrag är dock komplext. Jag är utbildad för att leda grupper i åldern 7-12 år och för att undervisa i bild under skoltid. Titeln är numera lärare mot fritidshem.
I takt med att kraven på fritidsverksamheten har ökat har förutsättningarna minskat. Bemanning och lokaler begränsar ofta möjligheterna. Vi kan inte skapa en lustfylld miljö, vi kan inte ha pågående projekt som står framme eller spara ett kojbygge. Allt måste städas undan och förberedas för morgondagens lektioner.
Uppdraget är komplext. Fritidsverksamheten är frivillig vilket gör att vi sällan når alla elever. Eleverna går hem olika tider, ibland mitt i en pågående aktivitet, de kommer en onsdag men väljer att gå hem tidigt en annan onsdag vilket gör att det blir svårt att göra klart t ex skapande… Eftersom fritids är elevernas fria tid kan vi bara uppmuntra dem att delta men inte tvinga. Vi vill locka eleverna att stanna kvar på eftermiddagarna samtidigt som vi knappt räcker till när de väljer att göra det.
På loven får fritidshemmet blomma. Då är många elever lediga vilket möjliggör att vi kan åka på utflykter, låta kojor och pyssel få ligga kvar, spela spel och baka med eleverna, prata mer med eleverna och lyssna mer på eleverna.
Att lyssna in elevernas önskemål och intressen är en viktig del i fritidshemmet. Likaså att hinna ha de där viktiga och djupa samtalen med eleverna och att stötta dem i att hitta vänner och lösa konflikter.
I vardagen har jag svårt att hinna allt detta. Jag hinner med vissa stunder, vissa elever… Så borde det inte vara. Jag borde känna att jag hinner med alla elever. Behov borde inte ställas mot behov.
Tänk om jag någon vanlig skoldag kunde få gå hem från jobbet och känna mig tillräcklig.
Jag skriver väldigt sällan här på bloggen och det är ett gott tecken. I många år skrev jag något nästan dagligen. Jag hade så oerhört mycket att bearbeta. På den tiden hade vi det väldigt tufft med två barn som inte förmådde gå till skolan.
Det ”jobbiga” kom smygande men den stora kraschen kom hösten 2014. Det är för drygt 10 år sedan. På den tiden trodde jag aldrig att vi skulle kunna må bra igen. Idag mår vi bra. Givetvis har vi fortfarande utmaningar men i våra mått mätt är det väldigt bra.
Dottern (snart 16 år, adhd-diagnos) går ut 9:an nu och vi funderar över gymnasievalet. Hon har haft en fungerande skolgång tack och lov.
Mellansonen (nu 20 år, autism och add) tar studenten i vår efter att ha varit hemmakämpare årskurs 5-8. Studenten är något som jag förr knappt vågade tänka på.
Äldsta sonen (snart 23 år, autism) har tagit körkort och läst in grundskolebetyg i svenska på Komvux. I mars ska han troligen läsa engelska på Komvux. Han tar sig framåt i sin takt och han mår bra. Det viktigaste av allt.
Hur började allt egentligen för barnet? – Ströfrånvaro – Magont – Huvudvärk – Svårt att sova – Humörsvängningar – Trött/låg – Söndagsångest – Orkade inte gå på fotbollsträning
Hur kände jag mig? – Misstro mot barnet (Du är bara lat…) – Skuldbeläggande på barnet (Alla andra går ju till skolan… Tänk på allt du missar…) – Maktlöshet (Inget jag gör hjälper… Ingen lyssnar… Var finns hjälpen?) – Skam (över att jag inte lyckas få iväg mitt barn till skolan…) – Ifrågasättande av mig själv (Vad gör jag fel?) – Oro (Hur ska det gå för mitt barn?)
Jag önskar att du som möter oss som har barn med NPF och/eller problematisk skolfrånvaro tänker på: – Att du möter en förälder i sorg/kris. – Att du möter en förälder med ett extra utmanande föräldraskap. – Att du oftast möter en påläst förälder. Förringa inte den kunskapen! – Att föräldern vill sitt barns bästa! – Att föräldern inte curlar utan kompenserar för barnets oförmågor och svårigheter. – Att föräldern och skolan har olika perspektiv.
– Boka möten som har en tydlig agenda och leder framåt. Går det att ha mötet digitalt/via telefon? Värna om förälderns tid. – Att inte döma.
Vägen tillbaka till skolan tog tid. Ett dåligt mående kan inte stressas bort, det måste läka ut. Kraven och takten måste vara rimliga. Måendet först, sen skolan. För 20-åringen kunde vi ta det i hans takt. Vi blev inte pressade utan möttes av förståelse. Han går i skolan nu och har lärt sig mycket om sig själv.
Hans tips till andra i liknande situation som han var i är: ”– Lär känna dig själv Det kan vara svårt att göra i början. Det var först när jag fick börja plugga lite hemifrån (tack vare corona) som jag insåg vad som var mina svagheter och styrkor. För hur skulle jag veta om mina svagheter när jag inte hade pluggat på så länge? Som exempel hade jag svårt att begränsa mig i skrivuppgifter och jag hade svårt utan en deadline. Jag kunde även ha svårt att följa en uppgift om instruktionerna inte var väldigt tydliga.
– Var inte för hård mot dig själv Steg två av att lära känna sig själv är acceptans och det är en viktig del av att lära känna sig själv. För mig tog det ett tag. Det handlade om att förstå att jag kanske inte är som de flesta, utan jag kanske alltid kommer bli lite tröttare, eller ha svårt att begränsa mig, eller att jag behöver en deadline. Acceptera att du inte är som alla andra, och se inte dina svårigheter som din svaghet, utan gör det till din styrka. Att veta om sina svårigheter är värt väldigt mycket. Genom att veta om dem kan du anpassa dig till det och vara förberedd.
– Du har tid När jag tittar tillbaka på när jag var hemma så kommer jag ihåg hur jag kände mig misslyckad, ledsen och hade dåligt samvete. Misslyckad som person, för att jag inte klarade av att gå till skolan som alla andra gjorde. Ledsen för att jag misslyckades konstant och missade vännerna i skolan och missade även allt lärande vilket var något jag tyckte om. Dåligt samvete för att jag kände mig som en besvikelse för mina föräldrar, eftersom jag gjorde deras liv svårare och var en besvikelse till son. Stress. Enligt de flesta så var jag nog inte tillräckligt stressad. De flesta tyckte nog att jag borde skynda mig tillbaka innan jag sabbar hela min framtid. Trots att jag såg ut att vara allt annat än stressad, så var det en överväldigande känsla inombords. Under hela min tid hemma fick jag höra från omgivningen att jag slarvar bort min framtid, att jag aldrig kommer komma in på gymnasium, att mitt liv kommer bli jättesvårt och att jag kanske aldrig kommer att få ett jobb. Jag har nu på senare tid insett hur onödigt det var. Om det finns en person som läser detta som har svårt att passa in i skolan, eller har svårt att ta sig dit, och om stress över framtiden är en stor faktor till att du mår dåligt. I sådana fall skulle jag vilja plocka bort den faktorn helt och hållet. För den gör ingen nytta. Det som man aldrig får höra är hur många andra vägar som finns än att bara gå från 1:an till 9:an och sedan gymnasiet tre år.”
Vägen tillbaka kan se olika ut. I Sverige finns tack och lov många möjligheter att studera vidare på olika sätt.
Med 23-åringen hade vi inte samma tur (det borde inte handla om tur, men det gör det). Vi blev pressade att stressa och pressa honom och han fick aldrig läka. Han har ännu idag endast ett grundskolebetyg.
Att det finns resurser, kunskap, bemötande och förståelse i skolan är viktigt. Riktigt viktigt. Det kan faktiskt rädda någons liv.
Nu står vi här trots allt. Vi har fått kämpa mycket. Jag vet att många tyvärr är i den situationen nu som vi var i då.
Jag önskar innerligt att framtiden blir bättre och att mer resurser läggs på förskola och skola för att förebygga utanförskap.
Jag känner mig väldigt frågande kring hur beslutsfattare resonerar och om hur de väljer att prioritera. Jag har flertalet gånger skrivit om bristande resurser i skolan, både under skoldagen och på fritidshemmet. Jag har beskrivit hur vi har svårt att hinna med vårt uppdrag, att vi måste sätta elevers behov mot behov och välja vilka elever vi ska lägga krut på, att vi kämpar och gör det lilla extra på bekostnad av oss själva…
Vår skolminister Lotta Edholm beskriver hur det ska ”bli ordning i skolan”, lärarna ska ha mandat att ta hårdare tag, mobilförbud införs (som om det borde vara en regeringsfråga överhuvudtaget)… Förskoleklass ska bli årskurs 1 och skolan ska bli 10-årig. Det känns som politiker ”låtsas” att skolan är viktig och att de gärna pratar om det men deras idéer och tankar är inte verklighetsförankrade. Har de lyssnat på skolpersonal? Har de frågat oss vad som behövs?
ÄNNU EN GÅNG nämns inte fritidshemmen i skolpolitiken överhuvudtaget. Det är där eleverna är. Det är där vi vill behålla dem så de inte hittar på annat bus på eftermiddagarna. Vi vill kunna erbjuda en trygg och lockande verksamhet.
På fritidshemmet skulle det kunna finnas möjlighet till så mycket mer än det vi hinner nu. Vi skulle kunna fånga upp och faktiskt rädda barn. På riktigt. Rädda dem från att söka sig till fel sällskap, hinna ha samtal om viktiga saker, lyssna, stötta, lotsa, inspirera och hjälpa till med relationsskapande.
Detta läsår har vi istället blivit av med två pedagoger på min avdelning med samma antal elever som förra året. Ja, de är ett år äldre. De har dock samma behov. Flera behöver väldigt mycket stöd i sociala relationer. Vi hinner inte.
Stöket kommer inte försvinna för att vi får ta krafttag. Stöket skulle kunna minska rejält om vi fick förutsättningar att se och stötta ALLA elever. Inte sätta behov mot behov och släcka bränder.
”Läsåret 2023/24 är 501 000 elever inskrivna i fritidshem, vilket är en ökning med omkring 7 500 elever sedan föregående läsår.” (källa: skolverket.se)
Eleverna ökar och personalen minskar? Vi kanske kan ana varför det blir stökigare i skolan och varför gängkriminaliteten ökar. Jag vill att fritidshemmen lyfts in i skolpolitiken och att skolan prioriteras på riktigt!
Nu kommer ett förslag om att studielån för poliser ska avskrivas. Det är ingen dum idé i sig. Vi behöver fler poliser. Dock börjar regeringen återigen i fel ände. När ska resurser läggas på att förebygga så att det inte behövs krafttag och fler poliser? Varför skapa bränder, låta det brinna och lägga krut på att släcka?
För att få till en förändring/förbättring är det inte bara hårdare tag och fler poliser som behövs. Det måste läggas krut på det förebyggande och främjande arbetet. Att inte göra det är i längden att kasta pengar i sjön. Vi kommer att behöva fler och fler poliser. Krafttag i efterhand kommer aldrig att släcka branden!
Jag arbetar som lärare i fritidshem (fritidspedagog) och har gjort det i snart 24 år. Jag brinner för mitt jobb och mina elever. Jag vill hitta på fritidsaktiviteter som mina elever tycker är lärorika och roliga. Jag vill hjälpa dem framåt i sin sociala utveckling och stötta dem i relationer. Jag vill lära känna dem och ha förtroliga samtal. Jag vill att de ska känna sig trygga och sedda på fritidshemmet.
Under skoltid vill jag finnas i klassrummet som ett stöd för mina elever. Jag vill hinna se elever som behöver hjälp och hjälpa dem. Jag vill finnas där och stötta i en rastkonflikt. Jag vill ha undervisning i bild som är inspirerande och jag vill kunna lotsa elever som behöver det framåt.
JAG (och mina kollegor) VILL SÅ MYCKET!
Men som det är nu får vi som arbetar i skolan (både lärare och fritidspersonal) dåliga förutsättningar att genomföra våra uppdrag. Skolan lever på mitt (och mina kollegors) dåliga samvete. Eftersom vi tycker om våra elever och ser vad som behövs så gör vi det som behövs på bekostnad av oss själva.
Vi hinner inte alltid få ut hela vår rast för vi möter en ledsen elev på vägen. Vi kommer inte hem i tid för vi just när vi ska gå måste plåstra om en elev (kollegorna som är kvar kommer inte att hinna så bäst jag gör det) eller så är vi mitt i ett samtal med en orolig vårdnadshavare, kanske har vi en sjuk kollega och måste jobba över…
Vår planeringstid försvinner när vi måste täcka upp för sjuka kollegor och eftersom vi vill göra ett bra jobb med och för våra elever gör vi planeringen hemma (utan betalt). Vi kan ju inte bara stå där helt oförberedda när eleverna kommer till lektionen (i mitt fall bild). Vi vill göra ett bra jobb och att inte ha en planering är stressande.
Eftersom vi inte hinner svara på mejl från vårdnadshavare på arbetstid gör vi det hemifrån. Vi vet hur viktigt det är för föräldern att få återkoppling.
Hur kommer det sig att skolan är uppbyggd på att vi som jobbar där ska göra allt utan rätt förutsättningar. Det bygger på vårt samvete. Det bygger på vår vilja att finnas där för våra elever.
Om en elev kommer till mig och blöder när jag slutat för dagen och jag vet att ingen kommer hinna hjälpa – då hjälper jag självklart! Om jag inte hunnit planera morgondagens lektion på jobbet på grund av utebliven planeringstid – då planerar jag hemma. Om jag möter en elev som behöver hjälp på väg till min rast i personalrummet så hjälper jag eleven och får själv en kortare rast. Jag gör allt detta för att jag bryr mig och för att jag annars får dåligt samvete.
Tänk om skolan istället hade tillräckliga resurser. Trots att jag gör allt jag beskrev ovan har jag dåligt samvete. Jag hinner inte fånga upp alla elever som behöver fångas, jag hinner inte skapa lika goda relationer med alla mina elever på fritidshemmet, jag hinner inte tillgodose allas behov… Jag (och mina kollegor) ser vad som behövs men vi måste välja ut vilka elever vi ska prioritera. Alla kan inte få sina behov tillgodosedda.
Vi missar dem som just nu ”fungerar” bra och är ”självgående”. Tänk om dessa elever känner sig osynliga. Tänk om de faller och väljer fel väg för att vi inte såg i tid. För att vi alltid sprang någon annanstans för att ”släcka bränder”.
I slutändan leder vårt samvete till utmattning och utbrändhet på grund av stress och känslan av otillräcklighet. Känslan av att vad jag än gör så räcker jag inte till.
Vad skulle hända om vi faktiskt gick på rast oavsett om en elev behövde hjälp? Om vi gick hem trots att vi var mitt i att hjälpa en ledsen elev? Om vi bara struntade i allt extra vi gör HELA TIDEN?
Varför lever skolan på pedagogernas samvete och på vår omsorg och medkänsla? Det är en billig och väldigt orättvis lösning.
Vi kommer inte att orka i längden och elever faller mellan stolarna.
Och så undrar politikerna varför gängkriminaliteten ökar och går ner i åldrarna och färre elever når gymnasiebehörighet…
Om barn & unga som tänker, känner och gör "annorlunda". Om skolfrånvaro, hemmasittare, stress och psykisk ohälsa. Och inte minst, den fantastiska Prestationsprinsen.
supermamsen 